...
Tänk att det kan hända så mycket med en människa på bara en vecka.
Jag har vart med min mamma flera timmar 3-6 dagar i veckan ganska länge nu... och visst har hon haft svackor och så.. Men nu... denna veckan har det hänt mer än på 2 år ihop.
Det känns konstigt. Efter denna långa kamp mot smärta och krämpor har mamma nu gett upp. Hon är sååå trött. Hon bara väntar nu. Väntar på lugnet och friden...
Många tankar och känslor rör sig... går inte riktigt att sätta ord på vad man känner. Blandat!
Jag är ganska trött nu, men ska eventuellt åka upp och sova hos mamma i natt. Inte mest för henne, för jag vet att hon inte är ensam. Hon har vart ensam många nätter på sjukhuset - och då har hon vart vaken med både värk och ångest... Hon har då haft sällskap av personalen. Efter dessa år känner de henne, och hon dem...
Jag åker upp för att det ska vara lugnt i familjen - för att andra ska få sova lugnt och inte ge mig dåligt samvete för att jag inte är på sjukhuset hos min så älskade mamma.
Jag vet att min mamma vet att jag gjort och gör allt och lite till för henne. Jag vet att hon vet att jag är hos henne så mycket jag bara kan och lite till... Jag vet att mamma vet att jag älskar henne mer än vad ord kan beskriva. Och jag vet, att min mamma vet att jag tänker på henne när jag inte är hos henne...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Älskade syster. Du är hos din mamma för DIN skull, ingen annans. Det är din MAMMA! Hon har äkta make, systrar, mamma, barnbarn, svärson, vänner. Listan kan göras lång. Men hon är din mamma och din tid med henne är det som räknas nu. Ingen kan ta ifrån dig det, och bara du kan tacklas med det. Du kan försöka hålla ihop alla runtomkring, men i såna här stunder måste man gå till sig själv och handskas med det på sitt egna sätt. Jag vet att du vill finnas där för alla, men GLÖM inte dig själv!! Jag kan bara tänka på min egen mamma i en sekund för att förstå din smärta. Jag finns här varje sekund för dig. För du är mitt allt½
Kära Madde! Det är tungt att läsa det du skriver...jättejobbigt...hoppas allt går så bra det bara kan gå..jag tänker på er varje gång jag ser att du skrivit något på FB...du är stark Madde och en underbar människa! KRAM
Skicka en kommentar