1 år av saknad

Idag har jag tänkt mycket på min saknade kusin Mariette.
Det är på dagen 1 år sen hon inte vaknade... I sömnen fick hon vingar och flög upp i skyn...
Hon var inte som en extra familjemedlem, utan man kan snarare säga att hon var en familjemedlem!
Att inte få räkna ett extra rum för henne när vi tittade på hus kändes konstigt...
Hon var en underbar liten stor männsika.
Jag känner ingen som lämnat avtryck hos så många som hon. Alla som träffat henne minns henne nog på ett eller annat sätt. Jag har aldrig mött en människa som berört så många.
Efter att hon så plötsligt gått bort började posten trilla in hos Inga-Lill och Göran. Personer som inte träffat Mettan på över tio år skickade kort eller brev. Alla med ett gemensamt budskap. Mariette var en person som gav andra perspektiv på livet. Hon var en glad och envis människa. Hon var bestämd och målmedveten. Hon var rolig och älskade bus. Hon hade en underbar humor och ett eldigt temperament! Bortskämd, älskad och mycket saknad! Hon älskade musik och all typ av penslar, färg och pennor! Vi målade och ritade mycket och ofta...
Hon var en tjej som älskade fart. Åkte gärna gokart eller satt med pappan i grävmaskinen... Var alltid med på semestrarna, både i husvagnen och på skidsemestern.
En oförglömlig resa gjorde hon med mig, Mathias och sina föräldrar när hon fyllde 25. Vi åkte en vecka till Rhodos! Underbart! Ja, minnena är många och ljusa...
Jag avskyr att hon inte är här med oss, men är tanken på att hon har det bra i himlen med morfar glädjer mig och skänker viss tröst...
Om jag blundar kan jag se henne sitta på ett moln med dinglande ben, ett leende på läpparna och ett grässtrå i handen. Hon mår gott och är lycklig...